NaNoWriMo...

börjar 1 november. Egentligen har jag inte tid att delta, men jag kan inte låta bli. Det är oemotståndligt frestande att kasta sig ut i NaNoWriMos kreativa skrivaryra. Förra året kom jag inte upp i 50.000 ord, knappt mer än hälften. Kommer jag att klara målet i år? Jag är skeptisk...eftersom jag inte hunnit avsluta mitt pågående manus som tänkt. Men om jag inte "vinner" så  gör det ju ingenting. Nån sorts textmassa lär jag väl åstadkomma? Som kanske kan bearbetas vidare eller styckas upp och bli nåt helt annat.

Att gå in och ut ur romankaraktärens huvud

tycker jag inte brukar  vara något större problem. Jag bara tragglar på liksom...skriver några sidor, fastnar, söker information på internet, fastnar där och läser ännu mer. Kliver ut i vardagen, jobbar, ägnar tid åt familj. Går in i romanvärlden igen och skriver ännu ett kapitel eller två och hoppas nån gång tråckla ihop..allt. Även om det tar mer tid än jag planerat så räcker för all del njutningen längre:)Ibland blir det tillfälligt avbrott i romanskrivandet när det dyker det upp någon intressant skrivartävling jag inte kan motstå. Då plitar jag ner rätt antal ord, skickar in och återgår till romanen som om ingenting hänt. Men, så såg jag reklamen för den här novelltävlingen:

http://vertigo.se/index.php?id=28

Jamen, varför inte? Klart jag måste tota ihop ett bidrag. Kul med en utmaning! Helt olikt allt jag skrivit tidigare, då kan man väl ta ut svängarna ordentligt bara för skojs skull? Jag hade en sprillans ny mardröm som jag grunnade på och skruvade till innan jag försökte krydda berättelsen med vardagliga myter. Och sen var det väl bara att återgå till romanen? Nä, det gick inte. Jag var fast i spökhuset. Jag hade inte en aning om vad mina gamla vänner i medeltida Frankrike höll på med. Istället la jag tid på att redigera skriven text och fick fortsätta med det i ett par dagar, vilket i och för sig inte var fel,  innan jag hörde  romanfigurerna viska i mitt huvud igen...

Har vunnit en seminariebiljett till bokmässan!

Häromkvällen slösurfade jag en stund och upptäckte av en slump att Kim Kimselius lottade ut entré- och seminariebiljetter till årets bokmässa. Anmälde mig i sista stund och blev själaglad när jag fick en biljett med posten ett par dagar senare. Nu gäller det bara att välja...

Mingel med deltagarna i skrivprojektet Lågor...

blev det förra helgen på Stadsbiblioteket. Vi som fått våra alster publicerade fick varsitt exemplar av antologin Lågor, samt en biljett till årets bokmässa i Göteborg. Kaffe och laktkosfria muffins bjöds det också på. De som ville läsa upp något av det de skrivit fick tre minuter på sig att göra det. Jag kände knappt någon av de andra, men det var uppenbart att många av dem deltog i lokala skrivkurser.  Kul att få se människorna bakom texterna. Det är verkligen som en ny folkrörelse, alla kan skriva oavsett ålder och bakgrund, och gör det också!

Havet...

lockar och drar så här års när det är vackert väder. Fast vi är inte båtfolk egentligen. Vi  Jag har bara hoppats med viss skräckblandad förväntan, att vi så småningom skulle tillbringa sommardagar på havet. Upptäcka kustsamhällen från sjösidan. Lägga till i naturhamn och läsa böcker och skriva i ljuset från fotogenlampan. Omgiven av rogivande vågskvalp och doften av hav och tång. Och i slutet av förra sommaren slog vi till. En lagom stor motorbåt för nybörjaren. Gammal visserligen, men tämligen välskött. Dundrar som ett tröskverk och lika trögmanövrerad som en traktor Ferguson. Men det är vår båt! Tror vi har varit ute fyra gånger sen vi köpte den.... Och inte har det blivit nåt läst eller skrivit i den heller för vi har  ännu inte vågat oss på att lägga till nånstans. Men när vi väl vågar oss ut dit, på havet, är det ändå magiskt på nåt sätt.

Skrivprojektet "Lågor" drar fram som en löpeld..

I våras  anordnade  Fyrbodals kommunalförbund ett skrivprojekt  för alla invånare i deltagande 14 kommuner.   www.lagor.se.

I september ska en antologi presenteras på bokmässan i Göteborg, och alla som fick sitt bidrag publicerat får ett exemplar av boken samt biljett till mässan.

Jag trodde att alla som lämnade in ett bidrag automatiskt kom med, men intresset i vår kommun var så stort att ca hälften, dvs  56 st av mer än 130 st inlämnade historier kom med.

Och min novell "Så som livet vrider sig" är en av dem :)

 

Blogglista

vill jag ha för att lätt kunna följa  intressanta bloggar. Men  min påbörjade lista i vänsterkanten ser inte bra ut.. Kanske inte wordpress kan få till det lika bra som blogspot? Eller så är det bara jag...Men bättre än så här måste det väl kunna bli. Får visst läsa på lite bättre. Gör om och gör rätt!

Den blomster tid nu kommer..och försvinner lika fort.

Som jag väntade på att den kinesiska trädpionen skulle blomma! Och så blir det bara några få jättestora knoppar som blommar ut på ett par dagar. Detta är det enda överlevande exemplaret i trädgården och den gillar kanske inte att stå inklämd bakom en otämjd slingrande rosenbuske. När jag flyttade in fanns det två trädpioner, men den andra tynade raskt bort trots, eller kanske på grund av, min kärleksfulla omsorg.

google maps

är användbart till mycket. Jag ville veta ungefärliga avstånd mellan olika platser och borgar i medeltida Frankrike.

I pågående romanprojekt färdas huvudpersonerna  fram och tillbaka mellan dessa borgar och platser och jag vill bedöma hur lång tid det tar för dem att resa, så att historien blir så trovärdig som möjligt

Först letade jag efter medeltida kartor på nätet. Tills jag kom på att borgarna eller ruinerna av dem står kvar än i dag...  Så smidigt det var att placera ut markörer på min egen karta i google maps! Då får man en helt annan överblick över området, och det står hur långt det är mellan olika platser.

Nästa steg blir att utforska google earth för att kunna beskriva platserna ännu bättre. Eller så kanske jag kan locka  med mig familjen på en semestertripp till Frankrike?

Jag får liksom ingen ordning..

på mina spretiga kapitel. Ingen överblick över manuset. Jag får naturligtvis skylla mig själv eftersom jag inte började  med att skriva en synopsis. Tålamod är inte min starka sida, det är så lätt att dras med i skrivprocessen och liksom tappa kontrollen i den.

Filmsekvenser utan inbördes ordning rullar  inne i huvudet och jag försöker krafsa ner dem så fort som möjligt. Filmerna triggas igång helt plötsligt och oväntat av ett musikstycke, ett par ord, en bild eller en känsla. Jag har försökt dela upp kapitel med rubriker och sidantal i Excel, men nu börjar det växa bortom min kontroll och blandas med diverse noteringar om vad jag ska tänka på och olika fakta och källhänvisningar.

Dock har jag skrivit synopsis nu, efter att ha insett att jag inte kan klämma in typ ett halvt sekel av olika händelser i en liten bok. Det underlättar betydligt.

Och så hittade jag yWriter ett gratisprogram där jag lägger in kapitlen allteftersom. Då ser jag hur de passar ihop och hur många ord de innehåller och de är lätta att ändra inbördes ordning på.En storyboard ger mig överblick över de olika scenerna och det ska förhoppningsvis gå att exportera till Word senare när manuset börjar bli färdigt.

Recension Flamman och Svärdet av Robert Shea

Den här boken kom ut 1986 under titeln "All things are light". Jag ville läsa den för att jag hört att den anses som en av de bättre skildringarna av hur katarerna (vars lära om att "allt är ljus" dvs Guds kärlek, blomstrade samtidigt som trubadurerna skördade framgångar med sina höviska kärleksideal) systematiskt utrotades av katolske påven i medeltidens Frankrike.

På insidan av omslaget står att läsa att författaren tidigare arbetat som redaktör på tidningen Playboy...

Den informationen skapar onekligen en smula förutfattade meningar om innehållet. Ett frosseri i erotiska eskapader under historisk täckmantel kanske? Inget ont i det för all del, men den här boken läser jag för att få en känsla för 1200-talets Frankrike.

De första kapitlen fick mig att misströsta en smula. Vår hjälte klättrar osedd upp till den belägrade borgen Montségur för att rädda en väninna, och sedan tillbaka till det enorma korsriddarlägret utan att bli upptäckt. Hur är det möjligt? Och språket i dialogerna är... högtravande, men det kanske kan skyllas på översättningen eller författarens gestaltning av de religiösa katarerna? Men så småningom blir det ett bättre driv i både dialog och berättande och på slutet sträckläser jag boken för att få reda på hur det ska gå.

Med ett roat leende läser jag om hjälten, den stiliga gentlemannen Orlando/Roland. En fantastiskt skicklig stridsman och samtidigt den bästa trubaduren av alla. Självklart umgås han ohämmat med konungar och dåtidens kändisar och vinner alla damers hjärtan...

Erotiken då? Jo den finns där lite i skymundan, men det är främst den höviska kärleken som hyllas enligt trubadurernas ideal. Romanen är kryddad med (som det verkar) tidsenliga, vardagliga detaljer och de skänker berättelsen en trovärdig ram. Alltifrån instrument, sångstilar, klädedräkter, mat, dryck, dukning, stridsmundering, tältläger, utsmyckning av rum och till hur tornerspel kunde gå till.

Författaren förmår inte uttrycka sig lika detaljerat eller levandegöra historia som Ken Follet gör i Svärdet och spiran, men det är ändå en underhållande äventyrsroman som utspelas i historisk miljö på 1200-talet i Frankrike.

Hur gick det med NaNoWriMo?

Det var ett spännande projekt. Äntligen skulle alla idéer, lösryckta funderingar och sporadisk research stansas in i datorn och resultera i en kompakt ordmassa. Eller ännu hellre en färdig roman..

Men...jag fick inte riktigt till det. Kom lite mer än halvvägs med 26575 ord. Kanske hade det gått bättre om jag lytt tonårssonens råd att bosätta mig i lilla Stugan ute i skogen under tiden.

Fast jag hade kanske blivit skogstokig i ensamheten och tillbringat dagar och nätter med att lyssna efter små otäcka krallande musfötter som rasslar över plankorna i taket till vinden. Små mjuka päldjur som pressar sig upp genom sprickor i golvet och hugger mig i tårna eller faller ner från taket och trasslar in sig i mitt hår. Jag är verkligen allergisk mot pälsdjur...

Nej, är nog mer kreativ hos min livliga familj. Och varje gång jag kommer ut i köket och möts av överhopad diskbänk får jag en obändig lust att skriva. Det är mycket, mycket roligare än att diska eller städa...

Så nu har jag ett embryo till en roman och lust att färdigställa projektet omgående. Jag vill ju veta hur det går för dem alla så fort som möjligt!

Varför blev jag inte klar under november månad då? Kan inte skylla på vardagssysslorna för det tog knappt ett par timmar att plita ner tillräckligt antal ord. Ungefär lika lång tid som en långfilm på TV varar...

Men rätt som det var kunde tankarna fladdra iväg mitt i skrivkoman: Vad åt de till frukost på den tiden? Hur gick barnen klädda? Vilka medicinalväxter användes vid sjukdomar? etc och jag avbröt skrivandet för att söka information på nätet. Inte bra. Sånt ska man ha gjort före eller kolla upp efteråt.