Recension Flamman och Svärdet av Robert Shea

Den här boken kom ut 1986 under titeln "All things are light". Jag ville läsa den för att jag hört att den anses som en av de bättre skildringarna av hur katarerna (vars lära om att "allt är ljus" dvs Guds kärlek, blomstrade samtidigt som trubadurerna skördade framgångar med sina höviska kärleksideal) systematiskt utrotades av katolske påven i medeltidens Frankrike.

På insidan av omslaget står att läsa att författaren tidigare arbetat som redaktör på tidningen Playboy...

Den informationen skapar onekligen en smula förutfattade meningar om innehållet. Ett frosseri i erotiska eskapader under historisk täckmantel kanske? Inget ont i det för all del, men den här boken läser jag för att få en känsla för 1200-talets Frankrike.

De första kapitlen fick mig att misströsta en smula. Vår hjälte klättrar osedd upp till den belägrade borgen Montségur för att rädda en väninna, och sedan tillbaka till det enorma korsriddarlägret utan att bli upptäckt. Hur är det möjligt? Och språket i dialogerna är... högtravande, men det kanske kan skyllas på översättningen eller författarens gestaltning av de religiösa katarerna? Men så småningom blir det ett bättre driv i både dialog och berättande och på slutet sträckläser jag boken för att få reda på hur det ska gå.

Med ett roat leende läser jag om hjälten, den stiliga gentlemannen Orlando/Roland. En fantastiskt skicklig stridsman och samtidigt den bästa trubaduren av alla. Självklart umgås han ohämmat med konungar och dåtidens kändisar och vinner alla damers hjärtan...

Erotiken då? Jo den finns där lite i skymundan, men det är främst den höviska kärleken som hyllas enligt trubadurernas ideal. Romanen är kryddad med (som det verkar) tidsenliga, vardagliga detaljer och de skänker berättelsen en trovärdig ram. Alltifrån instrument, sångstilar, klädedräkter, mat, dryck, dukning, stridsmundering, tältläger, utsmyckning av rum och till hur tornerspel kunde gå till.

Författaren förmår inte uttrycka sig lika detaljerat eller levandegöra historia som Ken Follet gör i Svärdet och spiran, men det är ändå en underhållande äventyrsroman som utspelas i historisk miljö på 1200-talet i Frankrike.

Hur gick det med NaNoWriMo?

Det var ett spännande projekt. Äntligen skulle alla idéer, lösryckta funderingar och sporadisk research stansas in i datorn och resultera i en kompakt ordmassa. Eller ännu hellre en färdig roman..

Men...jag fick inte riktigt till det. Kom lite mer än halvvägs med 26575 ord. Kanske hade det gått bättre om jag lytt tonårssonens råd att bosätta mig i lilla Stugan ute i skogen under tiden.

Fast jag hade kanske blivit skogstokig i ensamheten och tillbringat dagar och nätter med att lyssna efter små otäcka krallande musfötter som rasslar över plankorna i taket till vinden. Små mjuka päldjur som pressar sig upp genom sprickor i golvet och hugger mig i tårna eller faller ner från taket och trasslar in sig i mitt hår. Jag är verkligen allergisk mot pälsdjur...

Nej, är nog mer kreativ hos min livliga familj. Och varje gång jag kommer ut i köket och möts av överhopad diskbänk får jag en obändig lust att skriva. Det är mycket, mycket roligare än att diska eller städa...

Så nu har jag ett embryo till en roman och lust att färdigställa projektet omgående. Jag vill ju veta hur det går för dem alla så fort som möjligt!

Varför blev jag inte klar under november månad då? Kan inte skylla på vardagssysslorna för det tog knappt ett par timmar att plita ner tillräckligt antal ord. Ungefär lika lång tid som en långfilm på TV varar...

Men rätt som det var kunde tankarna fladdra iväg mitt i skrivkoman: Vad åt de till frukost på den tiden? Hur gick barnen klädda? Vilka medicinalväxter användes vid sjukdomar? etc och jag avbröt skrivandet för att söka information på nätet. Inte bra. Sånt ska man ha gjort före eller kolla upp efteråt.