Där ute vandrar natten.

En novell...inte så hemskt ruskig, bara lite mysrys...eller?

Hittade en oredigerad version när jag rensade bort gamla filer ur datorn.

Minns att det ursprungligen är ett refuserat bidrag till gammal novelltävling.

Handlar om vådan av att klippa av navelsträngen och flytta hemifrån.

Jag har förstås tvingat min tonåring att läsa... :)

Har lagt upp hela texten under Noveller i vänsterspalten, titel Där ute vandrar natten...

Så som livet vrider sig...

Direkt från familjearkivet...en liten novell om en dag då ödet griper in och ruskar om tillvaron så ingenting mer blir sig likt.

Läs hela genom att klicka på titeln Såsom livet vrider sig... under Noveller i vänsterspalten.

Kill your darlings....igen och igen och igen...

Mitt romanprojekt är kanske lite för långt ändå... 378 sidor och över 700000 tecken är väl inte så mycket att orda om egentligen... men när jag läser igenom manuskriptet hittar jag massor av krafs som inte tillför någonting.

Kill your darlings...åh vad svårt det är att börja karva i ens hjärtebarn, men operationen är nog nödvändig om jag vill ha ett bättre innehåll. Och när jag väl börjat ...tja, då går det som en dans. Frågan är snarare om det blir något kvar...

Just nu har manuskriptet  435000 tecken och jag strävar förstås efter att utveckla intrigen och göra handlingen så lysande att något bokförlag visar intresse och vill ge ut romanen. .. :)

Men, varje gång jag läser igenom det skrivna hittar jag alltid något att förbättra. Är det en ursäkt för att slippa riskera att misslyckas eller helt enkelt en klarsynt insikt?

Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att lära sig kasta sig till marken och missa (Liftarens guide till galaxen)