Mummers Dance,

Juletid. Flocken med medeltida Mummers virvlar fram som ett hejdlöst snöfall  genom stad och land. Utspökade till oigenkännlighet, med huvudbonader av halm, djurmasker av papier maché och höljda i lånta kläder och trasor.

De knackar på  var dörr, häver sig in och drar med sig folket i ryckig ringdans till toner från vevlyra och slagverk. Sedan dansar de upp till grevens slott för att framföra skådespel om kampen mellan mörker och ljus, gott och ont och festa dygnet runt tills vintersolståndet är förbi och solen bevekats att komma åter.

Min historiska roman

skickade jag till  ett fåtal utvalda  förlag för några månader sedan. Efter sedvanlig väntetid fick jag ett par intetsägande standardrefuseringar där jag inte vet om förlaget har läst eller inte, eller om de helt enkelt inte gillat manuset, (och i så fall vad?? varför ?? Gah!)

Någon skrev dock att de tyckte om berättelsen, men att den borde ha mer anknytning till Sverige. Det var ... uppmuntrande på ett sätt förstås, men också en smula nedslående eftersom  händelserna i just den här romanen utspelas i Frankrike :)

Men så, för ett par dagar sedan, fick jag ytterligare ett mail. Ett förlag bad om ursäkt för att de dröjt med svaret, och tänk, de skrev att deras lektör var väldigt förtjust i mitt manus, så de bad om ytterligare betänketid till efter julhelgerna.

Oh, den känslan ...

att de gillade min roman, bara det känns som en alldeles speciell julklapp!

En morgon ..

... kollade jag som vanligt mail och sånt lite hastigt i mobilen och noterade att ett förlag ville bli fb-vän. Jag tänkte att det kanske var ett  sätt att göra direktreklam, och det har jag inget emot eftersom de verkar ha intressanta titlar i sitt sortiment.

Döm om min förvåning när förlaget hörde av sig lite senare och undrade hur det förhöll sig med en  viss roman jag haft liggande på skrivsajten Kapitel 1, för de ville gärna läsa hela manuset! Känns helt otroligt och jätteroligt förstås.

Just det här förlaget har jag aldrig skickat något manus till, eftersom jag inte trott att det jag skrivit passat deras profil, men nu expanderar de och vill ge ut fler genrer. Kanske inte just det manuset passerar nålsögat, det vet man aldrig, men att de ändå ville läsa ... wow, det ger verkligen en adrenalinkick.

Hur det än går  har jag verkligen fått  energi och inspiration att putsa färdigt somligt, slutföra annat och skriva helt nytt i massor!

Mvh/söndernypt arm

 

 

Leker med ritplattan ...

och försöker bli vän med ritprogrammet Art Rage som följde med. Häromdagen hittade jag ett par noveller när jag dammade av hårddisken, och tänker att det kanske går att göra något med dem. Kanske öva på att göra e-book, t ex lägga upp på Amazon, ja varför inte? Och då kanske man kan ha typ en sådan här omslagsbild? Letade fram ett gammalt foto som jag mixade med fria texturer från Deviant. Gissa genre på novellen ... :)

Amor de lonh, love from afar, distant love

Om jag blundar kan jag låtsas att jag är i stora salen i en  medeltida borg uppe bland bergen. Jag kan känna doften av kryddor och mat och eld. Musiken fyller hela salen och alla gäster som är bjudna till kärlekens hov lyssnar andäktigt.

Gruppen EVO tolkar den medeltida poeten Jaufre Rudels Lanquan li jorn, en sång om kärlek och längtan efter den älskade:

I mitten av 1100-talet levde Jaufre Rudel, en occitansk prins och trubadur.När han en dag fick höra talas om den undersköna grevinnan Hodierma av Tripoli ville han genast resa dit, övertygad om att hon var hans livs kärlek.  Olyckligtvis insjuknade Rudel under båtresan dit, och hann nätt och jämnt komma i land innan han dog i Hodiermas famn. Men längtan efter kärleken lever kvar i hans texter.




 

 

 

Greven av Foix

bodde i århundraden på slottet Foix som låg i staden och grevskapet med samma namn.  Inte samma person förstås, utan ättlingar till yngste sonen av Carcassonne som fick ta över borgen i början av 1000-talet. Många av grevarna hette Roger, Raymond Roger, Roger Bernard, precis som sina adliga släktingar i Toulouse och Carcassone.  (Inte helt enkelt att hålla reda på vem som gjorde vad) Under dessa begåvade och fritänkande grevars styre blev Occitanien ett blomstrande handels- och kulturcentrum på 1200-talet. Kringvandrande trubadurer och poeter förgyllde varje fest och sjöng kärlekens lov. Borgen Foix och dess herrar spelade en viktig roll i albigenserkrigen då man valde att skydda katarer  mot påvens utrensning.  Det runda tornet som syns på bilden från Wikipedia tillkom först på 1400-talet då borgen fungerade som fängelse. (Lyckas av oklar anledning inte lägga upp mina egna foton här just nu)

 

I somras bilade vi i Europa och passade på att besöka några slott och borgar. Efter att ha tillbringat några dagar i Carcassonne, upplevde jag slottet Foix  som förvånansvärt  litet men ganska hemtrevligt, och med en sagolik utsikt.

Mårten gås, Martinsmässa, Martinmas firades på medeltiden

I århundraden har Martinmas eller St Martins Feast, firats den  11 November till minne av helgonet Martin av Tours, men också för att välkomna vintern. Att man traditionellt serverar gås på Martinmas sägs bero på att invånarna i Tours ville att den f.d romerska soldaten Martin skulle bli deras biskop, men själv eftersträvade han inte ära och världslig prakt, så han gömde sig. En flock gäss avslöjade honom och åts upp som straff. Martin lät sig övertalas att bli biskop och lär ha varit en framgångsrik och omtyckt sådan. Martinmas innebar  på medeltiden att kringvandrande kontraktsarbetare avslutade sin period och nya tillträdde sina tjänster. Eftersom det sammanföll med skördetid passade man på att äta och dricka gott i flera dagar. Vid tiden för Martinsmas tände man brasor och barnen skar  ut mönster i betor och gjorde lyktor av dem. Efter att mörkret fallit drog de runt i procession och sjöng sånger till Sankt Martins ära medan de tiggde godis.