Semic förlag utlyser deckarnovelltävling.

På Semics hemsida kan man läsa att: Bokförlaget Semic har sedan 1999 gett ut en rad deckarantologier där många av Sveriges mest välkända och älskade författare har medverkat, som Camilla Läckberg, Håkan Nesser och Åke Edwardson. Nästa gång förlaget ger ut en deckarantologi, hösten 2011, har även du chansen att bli publicerad!

Omfång m.m. | Texten ska skrivas på dator och omfatta 15 000–25 000 tecken (inklusive blanksteg). Deckarnovellen ska knyta an till temat vinter/jul och får inte tidigare ha varit publicerad.

Prissumman är 50 000 kronor och inkluderar publiceringsrätt, dvs. förlaget åtar sig att publicera det vinnande bidraget i nästa deckarantologi (utgivning hösten 2011 + utgivning i kartonnage hösten 2012), varvid ingen ytterligare ersättning utgår för den första upplagan på svenska språket.
Förlaget förbehåller sig rätten att dela priset mellan flera pristagare samt att inte dela ut något pris om juryn inte finner något tävlingsbidrag som motsvarar dess kvalitetsanspråk. Förlaget har option att publicera även dess icke prisbelönta bidrag mot sedvanligt publiceringsarvode.
Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren. Sociala avgifter betalas av förlaget. Vem som har vunnit tillkännages i samband med publicering av boken på vår hemsida samt meddelas även direkt till vinnaren.

Rätt att delta | Tävlingen är öppen för alla, både för debutanter och för dem som tidigare varit publicerade.

Anonymitet | Alla manus kommer att bedömas anonymt. Bifoga ett slutet kuvert märkt med novellens titel och skriv ditt namn, telefonnummer och din adress på ett separat papper inuti.

Tävlingstid | Vi vill ha ditt bidrag senast 10 januari 2011.

Skicka ditt bidrag till:
Deckarnovelltävling
Bokförlaget Semic
Box 1243
172 25 SUNDBYBERG

NaNoWriMo

Följde en ingivelse och anmälde mig till NaNoWriMo.

50000 ord ska sättas på pränt under November månad.

Hur ska detta gå?

Längtar efter att läsa...

något annat än engelska faktaböcker och romaner om franska medeltiden.. Även om jag är enormt fascinerad av ämnet så är det trevligt med omväxling. Särskilt som jag ofta läser böckerna två gånger. En gång för att se om det står något användbart (med markerpenna i näven) Och den andra gången för att sammanfatta det intressanta i egen text.(Och för att jag inte kommer ihåg allt jag läste första gången...)

Jag har köpt in en del specialböcker på franska också, tänkte att det skulle vara nyttigt och roligt att friska upp språkkunskaperna. Jag menar, hur svårt kan det vara? Jag har ju läst skolfranska en gång i tiden och klarar av att turista på Disneyland, Paris...:)   Fast det känns lite svårt och onödigt tidsödande faktiskt..har inte tid att slå upp vartannat ord i lexikonet.

I senaste numret av Pc-tidningen står att man kan scanna in dokument och omvandla dem till hanterbar text. Då borde jag ju kunna översätta intressanta sidor med google translator?

Eller så tar jag en paus från medeltiden och påbörjar någon av alla olästa romaner och deckare som jag lånat från svärmor och svåger. Tills vidare får sambon beta av dem en efter en och jag förhör mig noga vilka som verkar bra och vad de handlar om. Så kan jag börja läsa en väl utvald historia vilken dag som helst nu..

Vildsint, en novellsamling från Kapitel 1

Vildsint, novellsamling från Kapitel 1

Äntligen är det dags för Vildsint att lämna tryckeriet och ge sig ut i världen.En handfull entusiaster har lagt ner ett enormt arbete för att färdigställa antologin som innehåller ett antal noveller från medlemmar på skrivsajten Kapitel 1.

Förhoppningsvis hamnar några ex i min brevlåda inom en vecka. Jag är förstås görnyfiken på att se hur det ska bli.

Jag har läst en del av novellerna på kapitel 1,  http://kapitel1.se/emma-lundqvist/vildsint,  men  det är ändå något visst att hålla en riktig bok i handen.Och att jag har fått förmånen att bidra med min novell Medan månen ser på gör ju det här roliga projektet ännu mer intressant för min del...

Riksteaterns manustävling

Var med i Sveriges största manustävling med chans att vinna 50 000 kronor! Deadline 15 september.

Skriver du dagbok? Har du en blogg? Du kanske redan skrivit en pjäs?

Vi vill väldigt gärna läsa något du skrivit! Innehållet är helt upp till dig – vi söker nya perspektiv, nya historier och nya sätt att berätta dem.

Du kan bli en av dem som coachas av dramaturg och får sin text presenterad inför publik. Kanske hamnar ditt bidrag även i boken NY TEXT! vol 4. En av årets textförfattare kommer även att få: 50 000 sek för att utveckla sitt vinnande bidrag*

Enda riktlinjerna är att:

1. texten ska kunna framföras av skådespelare på en scen.

2. den får vara max 10 000 tecken inklusive blanksteg.

3. Den får inte ha publicerats eller spelats tidigare.

4. Deadline: 15 september 2010

Läs mer på Riksteaterns hemsida.



Alla helgons afton

Lilly och Fred huttrade i sina vinterkläder. De stod ändå tålmodigt still i kylan och betraktade graven framför sig. Ljuset i den tända lyktan fladdrade rastlöst över mormoderns sista viloplats denna Allhelgonaafton.

Anna sträckte ut armarna och drog sina barn intill sig , överväldigad av känslor.  Hennes mamma Ingalill, barnens mormor låg begravd under en enkel vit sten på kyrkogården sedan några månader tillbaka.  Anna hade dåligt samvete för att de inte varit där förr men hon hade inte orkat. Fred knäppte upp hennes rock och kröp innanför i värmen. Anna blundade och kramade om pojkens barnakropp. En svindlande kort sekund var hon själv liten igen, sökte trygghet i närheten till sin mamma Ingalill.  Saknaden efter modern grep tag i hjärtat och hon dolde ansiktet i Lillys rimfrostiga hårlockar.

Sjukdomstiden hade medfört många jobbiga stunder av smärta och förvirring.  Anna mindes med obehag de gånger Ingalill ringt hem till henne mitt i natten. Samma visa varje gång..

– Anna jag kan inte hitta barnen. Jag har letat överallt. Jag är hemskt ledsen men de är borta, du måste komma och hjälpa mig att leta. Moderns röst var bräddfull av förtvivlan och oro. Hon hade svårt att tro på Annas försäkran om att Lily och Fred låg och sov i sina sängar.

Anna var glad över att vara befriad för all framtid från sådana fruktansvärda samtal.

Men de senaste veckorna hade någon börjat busringa på nätterna. Varje gång vaknade hon yrvaken i panik och kastade sig efter telefonen, men det var aldrig någon där, bara ett svagt brusande i luren. Det hände också att radio och tv-apparater gick igång av sig själva. Hon var trött på att vandra runt och stänga av eländet nattetid. Oberäkneliga höststormar och det plötsliga snöfallet häromdagen fick antagligen de gamla elledningarna i huset att flippa ur...

Barnen gnällde över att de frös och att det var lite läskigt här. De neg för graven och började gå hemåt. Frusna grässtrån bröts under fötterna när de letade sig fram till utgången i dunklet. Lilly vände sig om flera gånger och stirrade ut över marschallerna som brann i skymningslandskapet, som om som om hon inte var säker på att bara de levande vandrade omkring på kyrkogården denna afton. Mörka människogestalter passerade dem med gravlyktor och ljus att tända för sina anhöriga. Vid utgången hörde Anna någon ropa hennes namn. En lång kvinna i mörk täckkappa närmade sig med tvekande steg.

- Anna? sa kvinnan osäkert igen visst är det du? Känner du igen mig? Hon drog ner kapuschongen och avtäckte sitt ljusa hårsvall och det välbekanta ansiktet blev synligt.

Mer härjad och blicken mer allvarsam än Anna mindes, men definitivt var det Marit. En våg av minnen från ungdomsåren slog emot henne. Marit och hon fnissande i sommarhuset, första fyllan, kampen om SnyggErik, Marit utmanande på dansgolvet, den självklara medelpunkten. De hade blivit ovänner för en pojkes skull, vem mindes ens hans namn?  Så dumt.

– Hej! Det var länge sen. Hur står det till med dig? sa Anna artigt och lite avvaktande. De hade trots allt inte setts på tio år och det var Marit som vann den snygge killen med häftigare, vildare, mer party än någon annan. Anna hade tappat lusten att försöka hänga sig kvar i utkanten.  Hon hoppade av hela karusellen och brände alla broar. Att mötas på en kyrkogård efter så lång tid, vad skulle man säga? Vad gjorde hon här? Kanske nybliven änka? Anna hade ju ingen aning. Situationen var besvärande

– Det är bra nu, sa Marit stillsamt och gjorde en lite grimas, men det har varit lite upp och ner, men så är det väl för alla sa hon lätt. Impulsivt stack hon armen under Annas och de var femton år igen och log förtroligt mot varandra.

– Vi får ses och prata om gamla tider någon gång. Hon tittade ingående på Lily och Fred som otåligt ryckte i Annas rockärm.

– Kom nu mamma, nu vill vi hem.

– Hej barn, jag heter Marit, er mamma och jag var bästisar när vi var små. Hon höjde frågande blicken till Anna, kanske undrade hon om det var barnens pappa de besökte här.

– Vi har tänt ljus på min mammas grav skyndade sig Anna att förklara.

– åh är Ingalill borta, det var tråkigt att höra, hon gjorde så goda pannkakor,

– det gör mamma också.. sköt Lily in och såg trumpet på den främmande tanten.

– Följ med oss hem nu så kan jag bjuda på mat, sa Anna och ångrade sig genast.

– Nej det går inte jag ska jobba natt, men i morgon eftermiddag när jag har sovit ut kanske?

Anna såg när väninnan klev iväg och insåg at hon inte sagt vem hon tände ljus för här i kväll.

När barnen lagt sig tände Anna tände en brasa i spisen och dåsade i soffan framför tv n med ett glas sherry och mörk choklad medan hon slötittade på house. Hon vaknade mitt i en mardröm och tyckte att telefonen ringde igen, kanske var det Peter tänkte hon och skyndade sig att svara. Men där fanns bara tystnad hon la på och återvände till tv-soffan. Fortfarande uppskärrad av drömmen där Ingalill först närmade sig med kärleksfull min, omfamnade henne, för att sen putta bort henne, frågade var barnen var, skakade henne medan blicken förvandlades till en ondskefull grimas.  Anna drog några lugnande andetag och zappade fram en repris av Det Okända. Hon tänkte irriterat byta kanal, inte orkade hon med sådan vidskeplig smörja, när ett bekant ansikte fångade hennes uppmärksamhet. Marit tindrade med ögonen mot Mediumet som med yviga gester beskrev vilka andar som hemsökte stället. Sa att hon skulle vara uppmärksam på fladdrande lampor, apparater som slogs på och av till synes utan förklaring och inte minst telefonsignaler, det var ofta andar som ville ge sig tillkänna.

Anna rös till, kanske någon gick över hennes grav som mamma brukade säga. Hon funderade över Marit, konstigt att de mötts just i kväll, och telefonen som ringde stup i kvarten… Nå hon fick väl fråga henne i morgon varför hon höll på med sånt här kvasidravel för. Hon stängde av tv-n, förvissade sig om att barnen låg tryggt i sina sängar innan hon själv kröp till kojs och lyssnade på nattvindens lågmälda klagan medan hon längtade efter att Peter skulle komma hem och befria henne från ensamheten.

Nästa kväll kom Marit som avtalat och de åt en god måltid tillsammans med barnen, spelade spel med dem och läste godnattsaga när det var läggdags. Sen slog de sig ner vid köksbordet med en flaska vin och pratade om gamla tider och radade upp en kavalkad av minnen.

– Minns du… Kommer du ihåg… Hur gick det med honom? Anna insåg att det inte varit så roligt alla gånger när Marit försökte ta pojkvänner ifrån henne. Hon bytte ämne.

– Det angår mig inte, men vad kom det sig att du var med på tv, du vet jag råkade se det där Okända i går. Sånt skrattade ju vi åt förr i tiden. Marit stirrade ner i bordet medan hon vred vinglaset runt, runt mellan fingrarna.

-Jag fick en dotter med Christer innan han gick in i knarkdimman för gott. Hon var mitt allt, a och jag tog mig ur den ”hippa” tillvaron för hennes skull. Men förra året blev hon påkörd av en smitare och dog. Jag längtar så otroligt mycket efter henne, finns det en möjlighet att hon existerar nånstans därute vill jag försöka nå henne. Så jag kontaktade Det okända och det gav mersmak, och nu har jag faktiskt själv gått steg ett i mediumutbildningen. Jag kan försöka nå Ingalill om du vill, det känns som om det är mycket energi här. Vi får ju inte utöva yrket innan vi är examinerade, det sägs att man inte kan hantera somliga spöken men jag undrar om det inte är ett sätt att tjäna pengar bara. Speciellt att låta andarna ta över och låna ens kropp ska vara farligt, man blir så tömd på energi att man inte vet vad man gör.. Hon ryckte på axlarna. Anna satt med armarna framför sig på bordet och visste inte vad hon skulle säga. Det var ett stort, enormt misstag att bjuda hem Marit.

Lampan över köksbordet släcktes plötsligt, och tändes, och släcktes.

– Ser man på vi har visst besök sa Marit upplivat. Jag undrar om det inte är din mamma som vill skicka en hälsning?

– nej, nej det är bara elkablarna som är gamla och det är inget konstigt med det sa Anna bestämt och reste sig. Jag går och kollar proppskåpet i källaren.

När hon kom upp igen låg rummen i dunkel förutom i vardagsrummet där brann otaliga stearinljus på golvet. Hon tryckte på ljusknappen men inget hände.

– sätt dig ner framför mig så ska jag se vad jag kan åstadkomma sa Marits röst bakom ljusridån. Anna gick försiktigt ram, kanske lika bra att leka med i hennes charader så kunde hon skicka hem henne sen utan att ställa till en scen.

– Aah a lele le a a lee lee mässade kvinnan som en gång varit hennes bästa vän, en hypnotisk ström av ljus svepte in Anna i en sövande kokong och hon doften av rökelse gjorde henne yr.

– Jag känner närvaron av en äldre kvinna, gråsprängt hår, byxor och glasögon, ja det är din mamma, sa Marit ivrigt och Anna stönade inombords.

– Hon kommer med kärlek till dig. Ja det visste jag ju att du var älskad, dig brydde de om, du kunde göra vad du ville utan att Ingalill blev arg, du fick allt du pekade på medan jag.… nu kom en liten flicka också, åh det är min Julia! Hej gumman, känner du igen den här tanten? Var det hon som körde på dig? Tonläget ändrades och Anna anade att Margit naglade fast henne med blicken medan hon väste fram orden.

– Jag såg det på dig Anna när vi träffades igår, du såg så skyldig ut. Visst var det du som gjorde det, du kunde inte tåla att Christer föredrog mig, inte sant? Men du ska inte få ha det jag inte får.

Ljuslågorna steg och sjönk i vågor och en isande kyla svepte längs golven. Draget fick dörrarna att smälla när de stängdes och öppnades och utan förvarning hördes en annan röst i rummet, det lät som om den kom från Marits håll

– Var är barnen? hördes Ingalills oroliga röst. Mödosamt pressade hon fram varje stavelse.

– Jag kan inte hitta dem du måste hjälpa mig att leta, det är farligt här…

Plötsligt började lamporna i rummet blinka fram sitt kalla sken i en allt hastigare takt och Anna såg en skymt av den hålögda kvinnan som tomt stirrade framför sig med ett förvridet leende. Hon vaggade ett flickebarn i famnen.

Bilden av Lilys mörka lockar mot det vita ansiktet, märkligt livlös och sladdrig brände fast på Annas näthinna innan ljuset slocknade igen.

Slut

Uppmuntrande refuseringsbrev...?

Igår fick jag följande svar från ett förlag efter att ha skickat in ett barnboksförslag till dem:

Hej och tack för ditt manus!

Det är en jättesöt liten historia med finstämmiga bilder.

Trots det måste jag i dagsläget tacka nej till utgivning. Vi är ett nystartat och litet förlag med flera utgivningar planerade under resten av 2010. Dessutom ligger ett par intressanta manus och väntar på svar.

Det jag har sagt till dem som kommer in med manus nu, är att vi inte kan ta ställning till några manus förrän tidigast i oktober-november. Om du känner att du kan och vill vänta, är du välkommen att höra av dig igen. Men jag kan inget lova.

Tack igen och hoppas att du har överseende med att det tog lite tid att svara.

Ha det så gott!

Där ute vandrar natten.

En novell...inte så hemskt ruskig, bara lite mysrys...eller?

Hittade en oredigerad version när jag rensade bort gamla filer ur datorn.

Minns att det ursprungligen är ett refuserat bidrag till gammal novelltävling.

Handlar om vådan av att klippa av navelsträngen och flytta hemifrån.

Jag har förstås tvingat min tonåring att läsa... :)

Har lagt upp hela texten under Noveller i vänsterspalten, titel Där ute vandrar natten...

Så som livet vrider sig...

Direkt från familjearkivet...en liten novell om en dag då ödet griper in och ruskar om tillvaron så ingenting mer blir sig likt.

Läs hela genom att klicka på titeln Såsom livet vrider sig... under Noveller i vänsterspalten.

Kill your darlings....igen och igen och igen...

Mitt romanprojekt är kanske lite för långt ändå... 378 sidor och över 700000 tecken är väl inte så mycket att orda om egentligen... men när jag läser igenom manuskriptet hittar jag massor av krafs som inte tillför någonting.

Kill your darlings...åh vad svårt det är att börja karva i ens hjärtebarn, men operationen är nog nödvändig om jag vill ha ett bättre innehåll. Och när jag väl börjat ...tja, då går det som en dans. Frågan är snarare om det blir något kvar...

Just nu har manuskriptet  435000 tecken och jag strävar förstås efter att utveckla intrigen och göra handlingen så lysande att något bokförlag visar intresse och vill ge ut romanen. .. :)

Men, varje gång jag läser igenom det skrivna hittar jag alltid något att förbättra. Är det en ursäkt för att slippa riskera att misslyckas eller helt enkelt en klarsynt insikt?

Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att lära sig kasta sig till marken och missa (Liftarens guide till galaxen)

Kapitel1, Antologi

Några driftiga eldsjälar på Kapitel 1 kom på att man kan ge ut en antologi med noveller tillsammans. Medlemmarna fick skicka in bidrag för bedömning och troligen kommer boken att innehålla cirka 35 noveller. Just nu pågår urvalsarbetet och jag blev glatt överraskad när min Medan månen ser på kom med.

Detta är ju ett utmärkt spännande projekt att följa för den som är nyfiken på hur egenutgivning fungerar. Vi får dela på kostnaderna och försöka marknadsföra boken själva. En handfull personer i redaktionen har dragit det tyngsta lasset med urval, redigering, layout, information etc, ett otroligt imponerande arbete. Det finns till och med planer på att delta i Bokmässan.

När man ser hur svårt det varit för Juryn att sålla bort bidrag får man en djupare förståelse för förlagsredaktörernas arbete, och då är detta ändå ett hobbyprojekt baserat på frivilligt arbete.

Ett vinstdrivande förlag måste hålla sig inom en utgivningsbudget, oavsett om det kommer in flera bra manus per år. Om två lika bra manuskript kommer in för bedömning, och ett är skrivet av en debutant och det andra av en etablerad författare, väljer förlaget troligen den kände författaren vars namn har ett säljvärde i sig. Det betyder inte  att alla de som  blir ratade  är dåliga, bara svårare att få vinst på. Då kanske egenutgivning kan bli intressant.

Jag tror att det kommer att gå bra för K1 antologin. Tanken är inte att den gå med vinst. Ett roligt och lärorikt projekt helt enkelt. Det kanske kan leda till nya samarbetsformer på sikt, vem vet? Men visst, det blir inte alltid som man tänkt sig. I så fall har man betalat en överkomlig peng för en intressant erfarenhet.

Tomtar på loftet...vinter, bilderbok för vem?

Jag har lagt ett pdf-dokument med Tomtar på loftet... bilderboken under egen flik. Inte hela ännu, det är lite pyssligt att få till det ibland, men det kommer, åtminstone 12 bilder med text. Resterande 12 bilder, som egentligen är början på hela historen, mår nog bäst av att vila i frid i byrålådan.

Ursprungligen skrev jag en lång berättelse till bilderna. Skickade till några förlag och en förläggare påpekade artigt att det var välskrivet och spännande men alldeles för mycket text  om jag riktade mig till  små barn. Så  boken blev refuserad...

Efter en tid skrev jag om allting, denna gång med små korta rimverser, men det gick inte heller bra.  Så kan det bli ibland... bara att ta till sig erfarenheten och gå vidare...

Innebandypiraterna av Sölve Dahlgren

Häromdagen låg boken jag beställt i brevlådan. Innebandypiraterna av Sölve Dahlgren. En bok i storpocketformat med mjukt omslag.

Sölve deltog i samma distanskurs för egenutgivning som jag. Han var först i gruppen med att ge ut sin bok  på eget förlag. Han valde Publits print-on-demant tjänst och anlitade proffs som hjälpte honom med omslag och redigering.

Publit erbjuder för närvarande endast mjuka pärmar men jag måste säga att boken Innebandypiraterna ser jättefin ut, fina färger och bra textmassa, mycket proffsigare än jag vågade hoppas på.

Det ska förstås bli intressant att läsa Innebandypiraterna, trots att jag inte är sportintresserad. Kommer innehållet vara lika bra redigerat som en bok utgiven på traditionellt förlag? Kommer jag att ryckas med i handlingen och känna med karaktärerna? Ser fram emot kvällen då jag hoppas få tid att läsa en stund....

Skrivåret 2009-summering

Under 2009 skrev jag ett tiotal nya noveller, en klar ökning från föregående år. Det känns ganska bra. Både att ha ökat arbetstakten och att jag faktiskt tycker jag utvecklas och lär mig massor för varje novell jag slutför.

Kul att en av dem kom med i en antologi dessutom. För närvarande är fem av de andra novellerna ute på tävlingsvift... Man får ju lite blodad tand ...(Egendomligt uttryck, men passande med tanke på att novellerna ofta är  spökhistorier)

Det låter förstås inte så mycket med 10 noveller, (även om de är ganska långa). Men de är bara en sorts förströelse för att få tankarna att lossna när jag kört fast i redigeringsarbetet av Romanen. Eller kört fast i skriveriet av den Nya romanen....  Så totalt sett skriver jag mycket mer och mer regelbundet än tidigare. Jag har ju ett jobb att sköta också..

Snart färdig med en bilderbok för barn också, som jag planerar skicka till förlag i januari. Får se hur det går...