Men romanen då?

Är den inte klar ÄN? undrar vännerna och skakar på huvudet.

Nä,  för när jag bestämde mig för att skriva en roman som utspelas på medeltiden, så insåg jag inte hur mycket tid det skulle ta att söka information om tidstypiska detaljer som ger färg, liv och trovärdighet åt berättelsen. Tack vare Internet är det i och för sig lätt att hitta både info och böcker om klädedräkter, matlagningskonst, livet i en medeltida by etc. Och många böcker är överkomliga i pris. Dock inte alla, det finns t ex några intressanta (?) böcker om medeltida stridskonst jag kanske borde läsa, men de kostar mellan 500 kr-1200 kr. Undrar om biblioteket köper in dem om jag frågar? Om inte, så går det nog att hitta en hel del användbart med hjälp av google ändå.

Det är bara alltför lätt att förlora sig i google-träsket och klicka runt mellan hur-många- sidor- som -helst bara för att det står så mycket intressant och fascinerande om medeltiden.  Ta t ex den här bilden på ett Barnacle träd. Där ser man hur det växer små nya Barnacle gäss som kläcks rätt ner i havet. Inte så konstigt att Barnacle-gåsen betraktades som en sorts fisk på medeltiden.



På olika internetsidor kan man läsa att i det medeltida Europa varade fastan hela advent,  ända fram till julafton, och då fick man inte äta kött eller andra animaliska produkter.  Man livnärde sig istället på grönsaker, spannmål, fisk och skaldjur. Men en och annan bäversvans och vitkindad gås, (Barnacle goose) slank ner, för eftersom bävern levde i vatten och gåsen troddes härstamma från drivved eller från ett speciellt träd som växte i vatten, betraktades de som fisk! Kunde folk i allmänhet skilja på vitkindad gås och vanlig då? Nej, i alla fall inte när de var riktigt less på fiskdieten ...

Bäverns svans, en fisk?

Google gör det lätt att hitta information som man kan behöva i skrivprocessen. Fast man kan inte ta för givet att allting man läser är sant. På en riktigt fin och till synes välgjord hemsida om Mozart kan man i slutet läsa att Mozart, han drunknade under en båtutflykt på Themsen och ligger begravd i Westminster Abbey ...

 

 

NaNoWriMo...

börjar 1 november. Egentligen har jag inte tid att delta, men jag kan inte låta bli. Det är oemotståndligt frestande att kasta sig ut i NaNoWriMos kreativa skrivaryra. Förra året kom jag inte upp i 50.000 ord, knappt mer än hälften. Kommer jag att klara målet i år? Jag är skeptisk...eftersom jag inte hunnit avsluta mitt pågående manus som tänkt. Men om jag inte "vinner" så  gör det ju ingenting. Nån sorts textmassa lär jag väl åstadkomma? Som kanske kan bearbetas vidare eller styckas upp och bli nåt helt annat.

Att gå in och ut ur romankaraktärens huvud

tycker jag inte brukar  vara något större problem. Jag bara tragglar på liksom...skriver några sidor, fastnar, söker information på internet, fastnar där och läser ännu mer. Kliver ut i vardagen, jobbar, ägnar tid åt familj. Går in i romanvärlden igen och skriver ännu ett kapitel eller två och hoppas nån gång tråckla ihop..allt. Även om det tar mer tid än jag planerat så räcker för all del njutningen längre:)Ibland blir det tillfälligt avbrott i romanskrivandet när det dyker det upp någon intressant skrivartävling jag inte kan motstå. Då plitar jag ner rätt antal ord, skickar in och återgår till romanen som om ingenting hänt. Men, så såg jag reklamen för den här novelltävlingen:

http://vertigo.se/index.php?id=28

Jamen, varför inte? Klart jag måste tota ihop ett bidrag. Kul med en utmaning! Helt olikt allt jag skrivit tidigare, då kan man väl ta ut svängarna ordentligt bara för skojs skull? Jag hade en sprillans ny mardröm som jag grunnade på och skruvade till innan jag försökte krydda berättelsen med vardagliga myter. Och sen var det väl bara att återgå till romanen? Nä, det gick inte. Jag var fast i spökhuset. Jag hade inte en aning om vad mina gamla vänner i medeltida Frankrike höll på med. Istället la jag tid på att redigera skriven text och fick fortsätta med det i ett par dagar, vilket i och för sig inte var fel,  innan jag hörde  romanfigurerna viska i mitt huvud igen...

Har vunnit en seminariebiljett till bokmässan!

Häromkvällen slösurfade jag en stund och upptäckte av en slump att Kim Kimselius lottade ut entré- och seminariebiljetter till årets bokmässa. Anmälde mig i sista stund och blev själaglad när jag fick en biljett med posten ett par dagar senare. Nu gäller det bara att välja...

Mingel med deltagarna i skrivprojektet Lågor...

blev det förra helgen på Stadsbiblioteket. Vi som fått våra alster publicerade fick varsitt exemplar av antologin Lågor, samt en biljett till årets bokmässa i Göteborg. Kaffe och laktkosfria muffins bjöds det också på. De som ville läsa upp något av det de skrivit fick tre minuter på sig att göra det. Jag kände knappt någon av de andra, men det var uppenbart att många av dem deltog i lokala skrivkurser.  Kul att få se människorna bakom texterna. Det är verkligen som en ny folkrörelse, alla kan skriva oavsett ålder och bakgrund, och gör det också!

Havet...

lockar och drar så här års när det är vackert väder. Fast vi är inte båtfolk egentligen. Vi  Jag har bara hoppats med viss skräckblandad förväntan, att vi så småningom skulle tillbringa sommardagar på havet. Upptäcka kustsamhällen från sjösidan. Lägga till i naturhamn och läsa böcker och skriva i ljuset från fotogenlampan. Omgiven av rogivande vågskvalp och doften av hav och tång. Och i slutet av förra sommaren slog vi till. En lagom stor motorbåt för nybörjaren. Gammal visserligen, men tämligen välskött. Dundrar som ett tröskverk och lika trögmanövrerad som en traktor Ferguson. Men det är vår båt! Tror vi har varit ute fyra gånger sen vi köpte den.... Och inte har det blivit nåt läst eller skrivit i den heller för vi har  ännu inte vågat oss på att lägga till nånstans. Men när vi väl vågar oss ut dit, på havet, är det ändå magiskt på nåt sätt.