Och det känns lika andäktigt den här gången som det gjorde med Spegelblänk. Man blir nog aldrig van tänker jag. Att öppna lådan och varsamt lyfta upp boken, smeka det lena omslaget, försiktigt bläddra bland sidorna och förnimma doften av trycksvärta ... det är något visst med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar