Den blomster tid nu kommer..och försvinner lika fort.

Som jag väntade på att den kinesiska trädpionen skulle blomma! Och så blir det bara några få jättestora knoppar som blommar ut på ett par dagar. Detta är det enda överlevande exemplaret i trädgården och den gillar kanske inte att stå inklämd bakom en otämjd slingrande rosenbuske. När jag flyttade in fanns det två trädpioner, men den andra tynade raskt bort trots, eller kanske på grund av, min kärleksfulla omsorg.

google maps

är användbart till mycket. Jag ville veta ungefärliga avstånd mellan olika platser och borgar i medeltida Frankrike.

I pågående romanprojekt färdas huvudpersonerna  fram och tillbaka mellan dessa borgar och platser och jag vill bedöma hur lång tid det tar för dem att resa, så att historien blir så trovärdig som möjligt

Först letade jag efter medeltida kartor på nätet. Tills jag kom på att borgarna eller ruinerna av dem står kvar än i dag...  Så smidigt det var att placera ut markörer på min egen karta i google maps! Då får man en helt annan överblick över området, och det står hur långt det är mellan olika platser.

Nästa steg blir att utforska google earth för att kunna beskriva platserna ännu bättre. Eller så kanske jag kan locka  med mig familjen på en semestertripp till Frankrike?

Jag får liksom ingen ordning..

på mina spretiga kapitel. Ingen överblick över manuset. Jag får naturligtvis skylla mig själv eftersom jag inte började  med att skriva en synopsis. Tålamod är inte min starka sida, det är så lätt att dras med i skrivprocessen och liksom tappa kontrollen i den.

Filmsekvenser utan inbördes ordning rullar  inne i huvudet och jag försöker krafsa ner dem så fort som möjligt. Filmerna triggas igång helt plötsligt och oväntat av ett musikstycke, ett par ord, en bild eller en känsla. Jag har försökt dela upp kapitel med rubriker och sidantal i Excel, men nu börjar det växa bortom min kontroll och blandas med diverse noteringar om vad jag ska tänka på och olika fakta och källhänvisningar.

Dock har jag skrivit synopsis nu, efter att ha insett att jag inte kan klämma in typ ett halvt sekel av olika händelser i en liten bok. Det underlättar betydligt.

Och så hittade jag yWriter ett gratisprogram där jag lägger in kapitlen allteftersom. Då ser jag hur de passar ihop och hur många ord de innehåller och de är lätta att ändra inbördes ordning på.En storyboard ger mig överblick över de olika scenerna och det ska förhoppningsvis gå att exportera till Word senare när manuset börjar bli färdigt.

Recension Flamman och Svärdet av Robert Shea

Den här boken kom ut 1986 under titeln "All things are light". Jag ville läsa den för att jag hört att den anses som en av de bättre skildringarna av hur katarerna (vars lära om att "allt är ljus" dvs Guds kärlek, blomstrade samtidigt som trubadurerna skördade framgångar med sina höviska kärleksideal) systematiskt utrotades av katolske påven i medeltidens Frankrike.

På insidan av omslaget står att läsa att författaren tidigare arbetat som redaktör på tidningen Playboy...

Den informationen skapar onekligen en smula förutfattade meningar om innehållet. Ett frosseri i erotiska eskapader under historisk täckmantel kanske? Inget ont i det för all del, men den här boken läser jag för att få en känsla för 1200-talets Frankrike.

De första kapitlen fick mig att misströsta en smula. Vår hjälte klättrar osedd upp till den belägrade borgen Montségur för att rädda en väninna, och sedan tillbaka till det enorma korsriddarlägret utan att bli upptäckt. Hur är det möjligt? Och språket i dialogerna är... högtravande, men det kanske kan skyllas på översättningen eller författarens gestaltning av de religiösa katarerna? Men så småningom blir det ett bättre driv i både dialog och berättande och på slutet sträckläser jag boken för att få reda på hur det ska gå.

Med ett roat leende läser jag om hjälten, den stiliga gentlemannen Orlando/Roland. En fantastiskt skicklig stridsman och samtidigt den bästa trubaduren av alla. Självklart umgås han ohämmat med konungar och dåtidens kändisar och vinner alla damers hjärtan...

Erotiken då? Jo den finns där lite i skymundan, men det är främst den höviska kärleken som hyllas enligt trubadurernas ideal. Romanen är kryddad med (som det verkar) tidsenliga, vardagliga detaljer och de skänker berättelsen en trovärdig ram. Alltifrån instrument, sångstilar, klädedräkter, mat, dryck, dukning, stridsmundering, tältläger, utsmyckning av rum och till hur tornerspel kunde gå till.

Författaren förmår inte uttrycka sig lika detaljerat eller levandegöra historia som Ken Follet gör i Svärdet och spiran, men det är ändå en underhållande äventyrsroman som utspelas i historisk miljö på 1200-talet i Frankrike.

Hur gick det med NaNoWriMo?

Det var ett spännande projekt. Äntligen skulle alla idéer, lösryckta funderingar och sporadisk research stansas in i datorn och resultera i en kompakt ordmassa. Eller ännu hellre en färdig roman..

Men...jag fick inte riktigt till det. Kom lite mer än halvvägs med 26575 ord. Kanske hade det gått bättre om jag lytt tonårssonens råd att bosätta mig i lilla Stugan ute i skogen under tiden.

Fast jag hade kanske blivit skogstokig i ensamheten och tillbringat dagar och nätter med att lyssna efter små otäcka krallande musfötter som rasslar över plankorna i taket till vinden. Små mjuka päldjur som pressar sig upp genom sprickor i golvet och hugger mig i tårna eller faller ner från taket och trasslar in sig i mitt hår. Jag är verkligen allergisk mot pälsdjur...

Nej, är nog mer kreativ hos min livliga familj. Och varje gång jag kommer ut i köket och möts av överhopad diskbänk får jag en obändig lust att skriva. Det är mycket, mycket roligare än att diska eller städa...

Så nu har jag ett embryo till en roman och lust att färdigställa projektet omgående. Jag vill ju veta hur det går för dem alla så fort som möjligt!

Varför blev jag inte klar under november månad då? Kan inte skylla på vardagssysslorna för det tog knappt ett par timmar att plita ner tillräckligt antal ord. Ungefär lika lång tid som en långfilm på TV varar...

Men rätt som det var kunde tankarna fladdra iväg mitt i skrivkoman: Vad åt de till frukost på den tiden? Hur gick barnen klädda? Vilka medicinalväxter användes vid sjukdomar? etc och jag avbröt skrivandet för att söka information på nätet. Inte bra. Sånt ska man ha gjort före eller kolla upp efteråt.

Semic förlag utlyser deckarnovelltävling.

På Semics hemsida kan man läsa att: Bokförlaget Semic har sedan 1999 gett ut en rad deckarantologier där många av Sveriges mest välkända och älskade författare har medverkat, som Camilla Läckberg, Håkan Nesser och Åke Edwardson. Nästa gång förlaget ger ut en deckarantologi, hösten 2011, har även du chansen att bli publicerad!

Omfång m.m. | Texten ska skrivas på dator och omfatta 15 000–25 000 tecken (inklusive blanksteg). Deckarnovellen ska knyta an till temat vinter/jul och får inte tidigare ha varit publicerad.

Prissumman är 50 000 kronor och inkluderar publiceringsrätt, dvs. förlaget åtar sig att publicera det vinnande bidraget i nästa deckarantologi (utgivning hösten 2011 + utgivning i kartonnage hösten 2012), varvid ingen ytterligare ersättning utgår för den första upplagan på svenska språket.
Förlaget förbehåller sig rätten att dela priset mellan flera pristagare samt att inte dela ut något pris om juryn inte finner något tävlingsbidrag som motsvarar dess kvalitetsanspråk. Förlaget har option att publicera även dess icke prisbelönta bidrag mot sedvanligt publiceringsarvode.
Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren. Sociala avgifter betalas av förlaget. Vem som har vunnit tillkännages i samband med publicering av boken på vår hemsida samt meddelas även direkt till vinnaren.

Rätt att delta | Tävlingen är öppen för alla, både för debutanter och för dem som tidigare varit publicerade.

Anonymitet | Alla manus kommer att bedömas anonymt. Bifoga ett slutet kuvert märkt med novellens titel och skriv ditt namn, telefonnummer och din adress på ett separat papper inuti.

Tävlingstid | Vi vill ha ditt bidrag senast 10 januari 2011.

Skicka ditt bidrag till:
Deckarnovelltävling
Bokförlaget Semic
Box 1243
172 25 SUNDBYBERG

NaNoWriMo

Följde en ingivelse och anmälde mig till NaNoWriMo.

50000 ord ska sättas på pränt under November månad.

Hur ska detta gå?

Längtar efter att läsa...

något annat än engelska faktaböcker och romaner om franska medeltiden.. Även om jag är enormt fascinerad av ämnet så är det trevligt med omväxling. Särskilt som jag ofta läser böckerna två gånger. En gång för att se om det står något användbart (med markerpenna i näven) Och den andra gången för att sammanfatta det intressanta i egen text.(Och för att jag inte kommer ihåg allt jag läste första gången...)

Jag har köpt in en del specialböcker på franska också, tänkte att det skulle vara nyttigt och roligt att friska upp språkkunskaperna. Jag menar, hur svårt kan det vara? Jag har ju läst skolfranska en gång i tiden och klarar av att turista på Disneyland, Paris...:)   Fast det känns lite svårt och onödigt tidsödande faktiskt..har inte tid att slå upp vartannat ord i lexikonet.

I senaste numret av Pc-tidningen står att man kan scanna in dokument och omvandla dem till hanterbar text. Då borde jag ju kunna översätta intressanta sidor med google translator?

Eller så tar jag en paus från medeltiden och påbörjar någon av alla olästa romaner och deckare som jag lånat från svärmor och svåger. Tills vidare får sambon beta av dem en efter en och jag förhör mig noga vilka som verkar bra och vad de handlar om. Så kan jag börja läsa en väl utvald historia vilken dag som helst nu..

Vildsint, en novellsamling från Kapitel 1

Vildsint, novellsamling från Kapitel 1

Äntligen är det dags för Vildsint att lämna tryckeriet och ge sig ut i världen.En handfull entusiaster har lagt ner ett enormt arbete för att färdigställa antologin som innehåller ett antal noveller från medlemmar på skrivsajten Kapitel 1.

Förhoppningsvis hamnar några ex i min brevlåda inom en vecka. Jag är förstås görnyfiken på att se hur det ska bli.

Jag har läst en del av novellerna på kapitel 1,  http://kapitel1.se/emma-lundqvist/vildsint,  men  det är ändå något visst att hålla en riktig bok i handen.Och att jag har fått förmånen att bidra med min novell Medan månen ser på gör ju det här roliga projektet ännu mer intressant för min del...

Riksteaterns manustävling

Var med i Sveriges största manustävling med chans att vinna 50 000 kronor! Deadline 15 september.

Skriver du dagbok? Har du en blogg? Du kanske redan skrivit en pjäs?

Vi vill väldigt gärna läsa något du skrivit! Innehållet är helt upp till dig – vi söker nya perspektiv, nya historier och nya sätt att berätta dem.

Du kan bli en av dem som coachas av dramaturg och får sin text presenterad inför publik. Kanske hamnar ditt bidrag även i boken NY TEXT! vol 4. En av årets textförfattare kommer även att få: 50 000 sek för att utveckla sitt vinnande bidrag*

Enda riktlinjerna är att:

1. texten ska kunna framföras av skådespelare på en scen.

2. den får vara max 10 000 tecken inklusive blanksteg.

3. Den får inte ha publicerats eller spelats tidigare.

4. Deadline: 15 september 2010

Läs mer på Riksteaterns hemsida.



Alla helgons afton

Lilly och Fred huttrade i sina vinterkläder. De stod ändå tålmodigt still i kylan och betraktade graven framför sig. Ljuset i den tända lyktan fladdrade rastlöst över mormoderns sista viloplats denna Allhelgonaafton.

Anna sträckte ut armarna och drog sina barn intill sig , överväldigad av känslor.  Hennes mamma Ingalill, barnens mormor låg begravd under en enkel vit sten på kyrkogården sedan några månader tillbaka.  Anna hade dåligt samvete för att de inte varit där förr men hon hade inte orkat. Fred knäppte upp hennes rock och kröp innanför i värmen. Anna blundade och kramade om pojkens barnakropp. En svindlande kort sekund var hon själv liten igen, sökte trygghet i närheten till sin mamma Ingalill.  Saknaden efter modern grep tag i hjärtat och hon dolde ansiktet i Lillys rimfrostiga hårlockar.

Sjukdomstiden hade medfört många jobbiga stunder av smärta och förvirring.  Anna mindes med obehag de gånger Ingalill ringt hem till henne mitt i natten. Samma visa varje gång..

– Anna jag kan inte hitta barnen. Jag har letat överallt. Jag är hemskt ledsen men de är borta, du måste komma och hjälpa mig att leta. Moderns röst var bräddfull av förtvivlan och oro. Hon hade svårt att tro på Annas försäkran om att Lily och Fred låg och sov i sina sängar.

Anna var glad över att vara befriad för all framtid från sådana fruktansvärda samtal.

Men de senaste veckorna hade någon börjat busringa på nätterna. Varje gång vaknade hon yrvaken i panik och kastade sig efter telefonen, men det var aldrig någon där, bara ett svagt brusande i luren. Det hände också att radio och tv-apparater gick igång av sig själva. Hon var trött på att vandra runt och stänga av eländet nattetid. Oberäkneliga höststormar och det plötsliga snöfallet häromdagen fick antagligen de gamla elledningarna i huset att flippa ur...

Barnen gnällde över att de frös och att det var lite läskigt här. De neg för graven och började gå hemåt. Frusna grässtrån bröts under fötterna när de letade sig fram till utgången i dunklet. Lilly vände sig om flera gånger och stirrade ut över marschallerna som brann i skymningslandskapet, som om som om hon inte var säker på att bara de levande vandrade omkring på kyrkogården denna afton. Mörka människogestalter passerade dem med gravlyktor och ljus att tända för sina anhöriga. Vid utgången hörde Anna någon ropa hennes namn. En lång kvinna i mörk täckkappa närmade sig med tvekande steg.

- Anna? sa kvinnan osäkert igen visst är det du? Känner du igen mig? Hon drog ner kapuschongen och avtäckte sitt ljusa hårsvall och det välbekanta ansiktet blev synligt.

Mer härjad och blicken mer allvarsam än Anna mindes, men definitivt var det Marit. En våg av minnen från ungdomsåren slog emot henne. Marit och hon fnissande i sommarhuset, första fyllan, kampen om SnyggErik, Marit utmanande på dansgolvet, den självklara medelpunkten. De hade blivit ovänner för en pojkes skull, vem mindes ens hans namn?  Så dumt.

– Hej! Det var länge sen. Hur står det till med dig? sa Anna artigt och lite avvaktande. De hade trots allt inte setts på tio år och det var Marit som vann den snygge killen med häftigare, vildare, mer party än någon annan. Anna hade tappat lusten att försöka hänga sig kvar i utkanten.  Hon hoppade av hela karusellen och brände alla broar. Att mötas på en kyrkogård efter så lång tid, vad skulle man säga? Vad gjorde hon här? Kanske nybliven änka? Anna hade ju ingen aning. Situationen var besvärande

– Det är bra nu, sa Marit stillsamt och gjorde en lite grimas, men det har varit lite upp och ner, men så är det väl för alla sa hon lätt. Impulsivt stack hon armen under Annas och de var femton år igen och log förtroligt mot varandra.

– Vi får ses och prata om gamla tider någon gång. Hon tittade ingående på Lily och Fred som otåligt ryckte i Annas rockärm.

– Kom nu mamma, nu vill vi hem.

– Hej barn, jag heter Marit, er mamma och jag var bästisar när vi var små. Hon höjde frågande blicken till Anna, kanske undrade hon om det var barnens pappa de besökte här.

– Vi har tänt ljus på min mammas grav skyndade sig Anna att förklara.

– åh är Ingalill borta, det var tråkigt att höra, hon gjorde så goda pannkakor,

– det gör mamma också.. sköt Lily in och såg trumpet på den främmande tanten.

– Följ med oss hem nu så kan jag bjuda på mat, sa Anna och ångrade sig genast.

– Nej det går inte jag ska jobba natt, men i morgon eftermiddag när jag har sovit ut kanske?

Anna såg när väninnan klev iväg och insåg at hon inte sagt vem hon tände ljus för här i kväll.

När barnen lagt sig tände Anna tände en brasa i spisen och dåsade i soffan framför tv n med ett glas sherry och mörk choklad medan hon slötittade på house. Hon vaknade mitt i en mardröm och tyckte att telefonen ringde igen, kanske var det Peter tänkte hon och skyndade sig att svara. Men där fanns bara tystnad hon la på och återvände till tv-soffan. Fortfarande uppskärrad av drömmen där Ingalill först närmade sig med kärleksfull min, omfamnade henne, för att sen putta bort henne, frågade var barnen var, skakade henne medan blicken förvandlades till en ondskefull grimas.  Anna drog några lugnande andetag och zappade fram en repris av Det Okända. Hon tänkte irriterat byta kanal, inte orkade hon med sådan vidskeplig smörja, när ett bekant ansikte fångade hennes uppmärksamhet. Marit tindrade med ögonen mot Mediumet som med yviga gester beskrev vilka andar som hemsökte stället. Sa att hon skulle vara uppmärksam på fladdrande lampor, apparater som slogs på och av till synes utan förklaring och inte minst telefonsignaler, det var ofta andar som ville ge sig tillkänna.

Anna rös till, kanske någon gick över hennes grav som mamma brukade säga. Hon funderade över Marit, konstigt att de mötts just i kväll, och telefonen som ringde stup i kvarten… Nå hon fick väl fråga henne i morgon varför hon höll på med sånt här kvasidravel för. Hon stängde av tv-n, förvissade sig om att barnen låg tryggt i sina sängar innan hon själv kröp till kojs och lyssnade på nattvindens lågmälda klagan medan hon längtade efter att Peter skulle komma hem och befria henne från ensamheten.

Nästa kväll kom Marit som avtalat och de åt en god måltid tillsammans med barnen, spelade spel med dem och läste godnattsaga när det var läggdags. Sen slog de sig ner vid köksbordet med en flaska vin och pratade om gamla tider och radade upp en kavalkad av minnen.

– Minns du… Kommer du ihåg… Hur gick det med honom? Anna insåg att det inte varit så roligt alla gånger när Marit försökte ta pojkvänner ifrån henne. Hon bytte ämne.

– Det angår mig inte, men vad kom det sig att du var med på tv, du vet jag råkade se det där Okända i går. Sånt skrattade ju vi åt förr i tiden. Marit stirrade ner i bordet medan hon vred vinglaset runt, runt mellan fingrarna.

-Jag fick en dotter med Christer innan han gick in i knarkdimman för gott. Hon var mitt allt, a och jag tog mig ur den ”hippa” tillvaron för hennes skull. Men förra året blev hon påkörd av en smitare och dog. Jag längtar så otroligt mycket efter henne, finns det en möjlighet att hon existerar nånstans därute vill jag försöka nå henne. Så jag kontaktade Det okända och det gav mersmak, och nu har jag faktiskt själv gått steg ett i mediumutbildningen. Jag kan försöka nå Ingalill om du vill, det känns som om det är mycket energi här. Vi får ju inte utöva yrket innan vi är examinerade, det sägs att man inte kan hantera somliga spöken men jag undrar om det inte är ett sätt att tjäna pengar bara. Speciellt att låta andarna ta över och låna ens kropp ska vara farligt, man blir så tömd på energi att man inte vet vad man gör.. Hon ryckte på axlarna. Anna satt med armarna framför sig på bordet och visste inte vad hon skulle säga. Det var ett stort, enormt misstag att bjuda hem Marit.

Lampan över köksbordet släcktes plötsligt, och tändes, och släcktes.

– Ser man på vi har visst besök sa Marit upplivat. Jag undrar om det inte är din mamma som vill skicka en hälsning?

– nej, nej det är bara elkablarna som är gamla och det är inget konstigt med det sa Anna bestämt och reste sig. Jag går och kollar proppskåpet i källaren.

När hon kom upp igen låg rummen i dunkel förutom i vardagsrummet där brann otaliga stearinljus på golvet. Hon tryckte på ljusknappen men inget hände.

– sätt dig ner framför mig så ska jag se vad jag kan åstadkomma sa Marits röst bakom ljusridån. Anna gick försiktigt ram, kanske lika bra att leka med i hennes charader så kunde hon skicka hem henne sen utan att ställa till en scen.

– Aah a lele le a a lee lee mässade kvinnan som en gång varit hennes bästa vän, en hypnotisk ström av ljus svepte in Anna i en sövande kokong och hon doften av rökelse gjorde henne yr.

– Jag känner närvaron av en äldre kvinna, gråsprängt hår, byxor och glasögon, ja det är din mamma, sa Marit ivrigt och Anna stönade inombords.

– Hon kommer med kärlek till dig. Ja det visste jag ju att du var älskad, dig brydde de om, du kunde göra vad du ville utan att Ingalill blev arg, du fick allt du pekade på medan jag.… nu kom en liten flicka också, åh det är min Julia! Hej gumman, känner du igen den här tanten? Var det hon som körde på dig? Tonläget ändrades och Anna anade att Margit naglade fast henne med blicken medan hon väste fram orden.

– Jag såg det på dig Anna när vi träffades igår, du såg så skyldig ut. Visst var det du som gjorde det, du kunde inte tåla att Christer föredrog mig, inte sant? Men du ska inte få ha det jag inte får.

Ljuslågorna steg och sjönk i vågor och en isande kyla svepte längs golven. Draget fick dörrarna att smälla när de stängdes och öppnades och utan förvarning hördes en annan röst i rummet, det lät som om den kom från Marits håll

– Var är barnen? hördes Ingalills oroliga röst. Mödosamt pressade hon fram varje stavelse.

– Jag kan inte hitta dem du måste hjälpa mig att leta, det är farligt här…

Plötsligt började lamporna i rummet blinka fram sitt kalla sken i en allt hastigare takt och Anna såg en skymt av den hålögda kvinnan som tomt stirrade framför sig med ett förvridet leende. Hon vaggade ett flickebarn i famnen.

Bilden av Lilys mörka lockar mot det vita ansiktet, märkligt livlös och sladdrig brände fast på Annas näthinna innan ljuset slocknade igen.

Slut

Uppmuntrande refuseringsbrev...?

Igår fick jag följande svar från ett förlag efter att ha skickat in ett barnboksförslag till dem:

Hej och tack för ditt manus!

Det är en jättesöt liten historia med finstämmiga bilder.

Trots det måste jag i dagsläget tacka nej till utgivning. Vi är ett nystartat och litet förlag med flera utgivningar planerade under resten av 2010. Dessutom ligger ett par intressanta manus och väntar på svar.

Det jag har sagt till dem som kommer in med manus nu, är att vi inte kan ta ställning till några manus förrän tidigast i oktober-november. Om du känner att du kan och vill vänta, är du välkommen att höra av dig igen. Men jag kan inget lova.

Tack igen och hoppas att du har överseende med att det tog lite tid att svara.

Ha det så gott!